Igår var midsommarvädret fint

Det finns jobbuppdrag som man aldrig glömmer. Som av sin karaktär är så udda och/eller fantastiska att de etsar sig fast. Igår kväll var ett sådant tillfälle. Uppdraget bestod bland annat av att duka upp en midsommarlunch för fotografering. Mängder av små skålar och pryttlar plockades ner, jordgubbar snoppades, gräslöken hackades. Sedan vid femsnåret kom  fotograf Sara Landstedt och så bar det iväg ut mot Bottnaryd. För att få ett telefonsamtal när vi var nästan framme att potatisen stod i hallen. Härligt, bara att åka hem och hämta.
– Bara bra, då får vi ändå bättre kvällsljus, konstaterade Sara lugnt.
Väl framme bjöd sommarkvällen på fantastisk känsla.
Sillen var inte bara vacker (med gräslök kan den faktiskt vara det), smakade fint också. För att inte tala om jordgubbstårtan där varje tugga smakade som en hel sommarmånad. 
Sent om kvällen vände vi hemåt igen. Med överträffade förväntningar i bagaget.

Trevlig midsommar!

Ny bok: I några sekunders oändlighet

Kollar provtryck på kommande bok " I några sekunders oändlighet" som kommer att lanseras på Bokmässan 27-30 september. Man skulle kunna säga att det är uppföljaren till "24 bilder säger samma ord" för det är fotokonst och text som samverkar. Precis som förra gången är det Mats Andersson som har fotograferat, men nytt är att också grymma Anna Clarén bidrar med bilder. Annas speciella, ljusa manér kombinerat med Mats mörkare ger en intressant dynamik.
Texterna känns lite mindre tillrättalagda än vad de var i "24 bilder". Mer rakt på. Bokens titel (och tillhörande dikt) formulerades 7 september 2011. En dag då ingen lämnades oberörd av Stefan Livs tragiska bortgång. Texterna handlar sedan om allt från föräldraskap till ett möte med min bror i Dublin. Dessutom finns här min första hashtagspoem. För det är så det är; inspirationen kommer från där man är, där man står just nu.
Men ändå, det är alltid en overklig känsla när vi kommer till det här stadiet, och faktiskt ser att det håller på att bli en bok.

Gå hundpromenaden som aldrig blev av

”Får jag följa med, pappa?”.
En varm liten hand i min på den blöta
kvällspromenaden.
Frågor om när, var och varför?

Precis när regnet slår mot mig som värst.
Förstår jag för första gången.
Betydelsen av sällskapet, gemenskapen.
Av att få följa med.

Hur jag gjorde precis likadant.
För att sedan, glömma, bli tonårstrött, ”Orka!”
Jag skulle göra allt för att följa med igen.
Gå hundpromenaden som aldrig blev av.
Och det är väl det jag precis just nu gör.
I regnet. Med en varm liten hand i min.

Älska engagemanget

"Dagar som denna hatar jag att jag älskar fotboll" twittrade Soran Ismail efter Ukrainanederlaget. Kändes väl lite samma sak i går. Även om det var en mer värdig förlust mot England.
I den tomhet som uppstår efter en förlust, känslan av förväntningar som inte blev något av, önskar jag ibland att kunna vara lite mer likgiltig. Kunna sitta i soffan och skrocka: "höhö, 22 man som springer efter en boll, så ointressant och ofantligt oviktigt."
Fast ändå inte. Det är också vid matcher som igår som jag är glad att kan känna engagemanget och glöden. Få pendla med eufori och sorg. Jubla sig tokig över en snedspark från Mellberg som letar sig in i mål liksom svära dovt och mörkt över dålig markering och tursamma Englandsklackar. Få sluta sig samman, diskutera och dissekera detaljer och taktiker. Det var ju egentligen en fantastisk match med mål och böljande initiativ. Ett tag var vi åtminstone med ena lilltån i kvarten. För att bara några minuter senare vara lika utsatta, utslagna och avklädda som Wilands rumpa.
Och någonstans är det just extra fint och vackert att svenska folkets känslostormar kan bli så starka och ohämmade över något så ofantligt oviktigt som 22 man som springer efter en boll.

När börjar VM-kvalet?

Sjung om studentens...

Det ringer ut

”Jag besökte min gamla skola igår”, berättade min vän.
Det var överrumlande sentimentalt, beskrev han sen.
Han hade känt igen dofter, röster och ljud, minnen.
Tyckt sig höra ”Den blomstertid… ” eller kurtolsson-spexet från roliga timmen.

Någon gammal lärare hade visst också visat sig.
Kommit ihåg både ett och annat och skickat en hälsning till mig.
Så hade det ringt ut för rast och han mindes frihet, hopp och lek.
Eller senare; rökruta, tafatt röda-kinder-hångel och smek.

I aulan var luften lika kompakt. Som om tiden stått still.
Här rymdes salskrivningar, avslutningar, uppvisningar och lite till.
Gymnastiksalens mattor fortfarande sura och hårda.
Men vilken miljö för den sentimentale att vårda.

Låt stå.
Låt gå.

Gungar på

Ibland är det jobbigt på jobbet.
Man måste ta en paus. Härligt att då ha en fotograf som passar på i alla lägen.

Glenn och Gud har ett projekt ihop

Glenn Strömberg kan verkligen leverera inlevelse och passion. Till det dessutom en förmåga att förklara sin fotbollskunskap på ett både intressant och pedagogiskt sätt. Därför känns hans nya projekt Gurufans riktigt spännande. Intressanta övriga skribenter dessutom;  svårslaget att Gud författar krönikor till exempel.