"Dagar som denna hatar jag att jag älskar fotboll" twittrade Soran Ismail efter Ukrainanederlaget. Kändes väl lite samma sak i går. Även om det var en mer värdig förlust mot England.
I den tomhet som uppstår efter en förlust, känslan av förväntningar som inte blev något av, önskar jag ibland att kunna vara lite mer likgiltig. Kunna sitta i soffan och skrocka: "höhö, 22 man som springer efter en boll, så ointressant och ofantligt oviktigt."
Fast ändå inte. Det är också vid matcher som igår som jag är glad att kan känna engagemanget och glöden. Få pendla med eufori och sorg. Jubla sig tokig över en snedspark från Mellberg som letar sig in i mål liksom svära dovt och mörkt över dålig markering och tursamma Englandsklackar. Få sluta sig samman, diskutera och dissekera detaljer och taktiker. Det var ju egentligen en fantastisk match med mål och böljande initiativ. Ett tag var vi åtminstone med ena lilltån i kvarten. För att bara några minuter senare vara lika utsatta, utslagna och avklädda som Wilands rumpa.
Och någonstans är det just extra fint och vackert att svenska folkets känslostormar kan bli så starka och ohämmade över något så ofantligt oviktigt som 22 man som springer efter en boll.
När börjar VM-kvalet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar