Sjung om studentens...

Det ringer ut

”Jag besökte min gamla skola igår”, berättade min vän.
Det var överrumlande sentimentalt, beskrev han sen.
Han hade känt igen dofter, röster och ljud, minnen.
Tyckt sig höra ”Den blomstertid… ” eller kurtolsson-spexet från roliga timmen.

Någon gammal lärare hade visst också visat sig.
Kommit ihåg både ett och annat och skickat en hälsning till mig.
Så hade det ringt ut för rast och han mindes frihet, hopp och lek.
Eller senare; rökruta, tafatt röda-kinder-hångel och smek.

I aulan var luften lika kompakt. Som om tiden stått still.
Här rymdes salskrivningar, avslutningar, uppvisningar och lite till.
Gymnastiksalens mattor fortfarande sura och hårda.
Men vilken miljö för den sentimentale att vårda.

Låt stå.
Låt gå.