Min barndoms fantastiska frihet

Glädjen och kraften i att skriva kommer mycket i minnena från min far och farfar. För ett tag sedan hittade jag en fantastisk liten bok utgiven av Kulturföreningen Memoria i Växjö där min farfar skrivit om en av mina första intervjuer:
En späd pojkröst i telefonen frågade:
– Hur gammal är du Farfar?
Egentligen är jag inte mycket för detta med ålderstänkande. Ibland brukar jag vända av sådana frågeställningar genom att berätta en historia: En klarinettblåsare anklagades för att spela falskt. "Det gör ingenting, bara man har hälsan" svarade han. Nu var det emellertid min åttaårige sonson som frågade, varför jag svarade sanningsenligt. Dock utan att använda vare sig personnummer eller de fyra sista siffrorna.
– Jamen, du är ju rätt pigg ändå, blev svaret.
Nu var det så att David i skolan fått i uppgift att skriva en uppsats om någon äldre anförvant han kände. Jag var förstås stolt över att vara den utvalde och var beredd att svara på alla frågor intervjuaren kunde tänkas ställa.
Först ville David veta något om min barndoms lekar, och det var ju en lättbesvarad fråga. Det rörde sig ofta om att leka gömme. Det var en spännande lek både för den som gömde sig och för dem som letade.
Vidare lekte vi häst och kusk, och här fick jag tillfälle att lägga in en sedelärande historia:
En gång när jag fick vara kusk och vi körde i grusgången utanför mitt hem skulle jag vara kaxig och ropade:
– Spring fortare hästkrake!
Då kom mor ut och förmanade:
– Du får inte säga hästkrake, det är ett fult ord.
Så noga kunde det vara när seklet var ungt.
Kommen en stund i min berättelse om min barndom började jag frukta att intervjuaren kunde tycka att det lät långtråkigt, att jag beklagade mig och var gnällig. Så var det inte. Allt det där efterlämnade inga tråkiga minnen. Det var så för de flesta och sådana umbäranden är lättare att bära, när man inte har näraliggande jämförelser.
Jag ville ändå lätta upp stämningen för intervjuaren och det gör man lätt med en skopa lyrik. Den oerhört lärde versmakaren Alf Henrikson på Dagens Nyheter är mästare på att skriva små "tänkeverser" med småländsk finurlighet. Så här lyder en:

Det bästa med poesi

är

att den fastnar i minnet och vill stanna

där.

Med ledning av de raderna bytte jag ut prosan mot lyrik och läste följande för David: 

Fantastisk frihet

O, min barndoms 

fantastiska frihet

Egen förskola

i skogen

Träd och buskar

Fåglar och flugor

ekorrar och igelkottar

att studera

Sommarens lärarlösa

simskola vid udden

Plask, plask

så kunde man simma

Hundsimma

Klocklösa dagar

då magen

bestämde tiden

O, min barndoms

fantastiska frihet

försvunnen för alltid

när jag fyllde sju

Försvunnen i paragrafernas

pekpinnarnas

plikternas 

snåriga skog

Farfar lyckades uppenbarligen med sin lyrikkupp. För de här orden, minnena har jag återkommit till ofta. Senast i helgen blev jag påmind om dem när jag tog den här bilden på min son i Stadsparken i Jönköping.